Fembarnsmamman

Den gamla julsången

Någon släpade sig fram längs vägen. Det duggade och han frös. En talgoxe satt på en björkgren med
uppburrade fjädrar.
- Vem är du som släpar dig fram? frågade talgoxen.
- Jag är den Gamla Julsången, svarade vandraren. Alla har glömt mig. Sjung mig du, lilla talgoxe.
- Nej tack, jag är så hes. Och jag bryr mig inte om julsånger, jag tycker om vårvisor.

Och talgoxen flög sin kos. Den Gamla Julsången fortsatte trött sin väg.

Då mötte han en Rik Handelsman.
- Jag är en Gammal Julsång. Du kunde mig bra som barn. Sjung mig, du!
- Nej, nu har jag glömt dig. Klangen av pengar i kassakistan är den vackraste sång jag vet. Gå din väg, jag har ingen tid att öda, jag måste fundera på hur jag ska öka julförsäljningen.

Och den Rike Handelsmannen gick sin väg. Sången fortsatte. Det blåste kallt genom dess tunna klädnad.

Så mötte den en Beskäftig Fru.
- Vad är det för en sölkorv? sa frun bistert. Hon kunde inte tåla att inte alla hade lika bråttom som hon.
-Jag är en Gammal Julsång. Din mor brukade sjunga mig, du minns mig nog. Sjung mig, du!
- Skulle jag ha tid att sjunga julsånger just nu, strax före jul! Jag måste ha storstädning och salta julskinkan och baka kakorna och lägga lutfisken i blöt och tvätta och mangla juldukarna och polera silvret och skura och damma och...

Mera hörde inte den Gamla Julsången, för den Beskäftiga Frun var redan långt borta.
Regnet hade upphört, marken var frusen och kölden bet, men alltjämt vandrade den Gamla Julsången omkring och sökte någon som ville sjunga den.

Då mötte den en Berömd Skald. Den Gamla Julsången blev glad.
- Jag är en Gammal Julsång, sa den till skalden. Du minns mig säkert. Skulle inte du vilja sjunga mig?
Skalden stannade och såg noga på den Gamla Julsången.
- Jaså, en Gammal Julsång! Så du ser ut! Du rimmar ju! Och har rytm! Skulle jag kunna sjunga någonting sånt! Jag är en Berömd Skald, alldeles modern. Sånt här sjunger jag:
I ensamhet trots att jag inte vet om du är
en gröngul frossa
stor större störst...

Den Berömda Skaldens röst försvann i fjärran, för den Gamla Julsången sprang sin väg så fort den förmådde.
Bedrövad satte den sig på trappan till en gammal stuga.
- Jag måste nog dö. Ingen minns mig längre, ingen vill sjunga mig.

Då kom en gammal gumma gående på stigen med ett litet barn vid handen.
- Titta, mormor, någon sitter på vår trappa, sa barnet. Mormor såg med sina gamla, skumma ögon och trots att hon var nästan blind kände hon igen den Gamla Julsången.
- Det är ju den Gamla Julsången, utropade hon. Redan min mormor lärde mig den, så gammal är den!
- Sjung mig, du, bad sången med sina sista krafter.
- Kom föralldel in, sa gumman. Och sången steg in i den fattiga varma stugan.

Och gumman började sjunga med sin svaga, spruckna röst och barnets ljusa stämma föll in i sången. Och den Gamla Julsången var inte längre en grå trashank utan klar och strålande och dess mantel lyste som stjärnor.
Och den lilla stugan blev högre och högre och sången bredde ut sig och tonerna flög över den dystra och sorgsna jorden. Och alla som hörde den glömde sin brådska och sina bekymmer och föll in i sången. I sin barndoms Gamla Julsång.
O DU HELIGA, O, DU SALIGA....

(Marjatta Kurenniemi, ur Kun omena puussa. Övers. från finskan av Gunvor Åfeldt och bearbetad av Eva v. Zweigbergk, publicerad i Barndomslandet: Under himmelens fäste, 1964)